Jag tittar på den digitala klockan i datorns högra nederkant och känner hur ansiktet drar ihop sig till en förvånande min - klockan närmar sig 04.00 och jag är fortfarande vaken! Mitt jetlag har fortfarande inte hunnit lägga sig men jag trotsade det för en kväll på Tranan. Det kändes oerhört bra att vara tillbaka då jag blev varmt välkomnad utav alla. Trots att det var en vanlig onsdag så fick man höra en del roliga kommentarer lite här och var.

"Hörru du, varför blir du inte modell istället för att stå här? Eller jag bara skojja, eller nej det gjorde jag inte, men ja du fattar." Han vänder sig sedan om till Patricia som står med sin lilla bulle i ugnen och utbrister något i stil med: "Varför blir inte du modell istället för att stå här? Ni två, häng med till min..." Och där tog det slut - med sitt mummel till avslut var det omöjligt att uppfatta det sistnämnda. Den komplimangen tackar vi för!

Nu ligger jag i sängen, alldeles ensam, med datorn på magen. Jag saknar min älskling, jag saknar att få godnattpussar och bamsekramar. Snart är det dock slut på detta trams - snart är du här föralltid!

Hittade en bild på mig och Anneli sedan personalfesten i vintras - mysig bild enligt mig!